Slakten syftar till flera saker. En av dem är att uppmana människan att visa tacksamhet mot Gud, den Upphöjde, för livets gåva. En annan att vi ska ge liv åt Abrahams, må Guds frid vara med honom, sunna när Gud, den Mäktige och Ärorike, beordrade honom att slakta en bagge istället för sin son Ismael, må Guds frid vara med honom. Gud, den Upphöjde, säger: Som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur. [K. 37:107]

Den troende bör minnas Abrahams och Ismaels tålamod. Deras lydnad och kärlek till Gud gavs företräde framför kärleken till det egna jaget och avkomman, och var orsak till att offerdjuret blev en lösen för sonen och att prövningarna upphörde. När den troende påminns om detta efterliknar han dem genom att tålmodigt framhärda i lydnad till Gud och genom att ge kärleken till den Upphöjde företräde framför det egna jagets begär och nycker. Slakten av ett offerdjur gör det också möjligt att unna sig själv och familjen att äta kött, eftersom det är tillåtet för den som slaktar ett offerdjur att äta av köttet och att spara delar av det till ett senare tillfälle.

Slakten av ett offerdjur syftar också till att visa generositet mot grannar och gäster, att ge allmosor till fattiga och behövande och att visa medkänsla för deras behov, med allt vad det innebär för stärkandet av den sociala sammanhållningen och de kärleksfulla relationerna människor emellan. Allt detta är manifestationer av glädje och lycka över de ynnestbevis som Gud har givit människan. Gud, den Upphöjde säger: för att uppleva vad som tjänar till deras uppbyggelse och under de [av alla] kända dagarna uttala Guds namn över de djur ur boskapshjordarna som Han skänker dem [för att offras]; ät något av köttet från dessa [djur] och ge också den olycklige som lider nöd att äta! [K. 22:28]